Costa Rica - Sverige

Helt plötsligt.
Bubblan man levt i i 6 månader sprack. Det som varit ens liv och verklighet blev historia och som ett stort hål i själen.
15 människor som blivit ens familj togs ifrån dig. Inte för att du vill, för att ni inte kan vara vänner mer. Nej, utan för att det organiserat så, programmet. Jag tänkte nog aldrig på det när jag gick med. Hur jobbigt det skulle vara att skiljas från alla och hur ont ovissheten kan göra av att inte veta när jag ska få se dessa underbara människor igen. När alla åkte en efter en. När 16 blev 8, när 7 blev 6, 5 blev 4, 3 blev 2  och till slut bara jag. Ensam. Lämnad till verkligheten. Under programmets gång nämnde jag ofta mitt vanliga liv som "verkligheten". Men nu är det det utbytet som är verkligheten. Och jag är vilsen. Och ledsen. Och saknar.

När ticosarna åkte kl. 4 på morgonen. Aldrig har jag varit med om ett sådant kollektivt gråtande!

Det har inte alltid varit en dans på rosor och skratt. Det har även varit svåra stunder och stunder då man mest av allt vill bort därifrån och åka hem. Men det starkast lysande minnet är ändå glädjefyllt. Jag saknar ord, men bilden nedan beskriver känslan.

Och här sitter vi, jag och Nela, en solig midsommardag. Vi har har gråtit tillsammans och skrattat tillsammans.
 Mest skrattat.
Från att vara en parkamrat, till att bli sambo och kollega, till att bli min vän på andra sidan jorden.