Och så var det slut!
Bubblan man levt i i 6 månader sprack. Det som varit ens liv och verklighet blev historia och som ett stort hål i själen.
15 människor som blivit ens familj togs ifrån dig. Inte för att du vill, för att ni inte kan vara vänner mer. Nej, utan för att det organiserat så, programmet. Jag tänkte nog aldrig på det när jag gick med. Hur jobbigt det skulle vara att skiljas från alla och hur ont ovissheten kan göra av att inte veta när jag ska få se dessa underbara människor igen. När alla åkte en efter en. När 16 blev 8, när 7 blev 6, 5 blev 4, 3 blev 2 och till slut bara jag. Ensam. Lämnad till verkligheten. Under programmets gång nämnde jag ofta mitt vanliga liv som "verkligheten". Men nu är det det utbytet som är verkligheten. Och jag är vilsen. Och ledsen. Och saknar.
När ticosarna åkte kl. 4 på morgonen. Aldrig har jag varit med om ett sådant kollektivt gråtande!
Det har inte alltid varit en dans på rosor och skratt. Det har även varit svåra stunder och stunder då man mest av allt vill bort därifrån och åka hem. Men det starkast lysande minnet är ändå glädjefyllt. Jag saknar ord, men bilden nedan beskriver känslan.
Och här sitter vi, jag och Nela, en solig midsommardag. Vi har har gråtit tillsammans och skrattat tillsammans.
Mest skrattat.
Från att vara en parkamrat, till att bli sambo och kollega, till att bli min vän på andra sidan jorden.
"Jag kom från min värld
du kom från din
med erfarenheter ej lika
Kom, visa mig din värld
Jag visar dig min
Vi skulle varandra berika
Jag ser från mitt håll
du ser från ditt
Vi ser ej saker lika
men ser vi på allt
från olika håll
Så blir vi oändligt rika"
Och jag har blivit otroligt rik!
Stressen kommer till mitt liv igen
Och vi ser så olika på vissa saker och ting. Till exempel så tycker ticosarna att svenskarna ofta försöker bestämma och inte lyssnar på ticosarnas åsikter. Medan svenskarna tycker att ticosarna aldrig framför sina åsikter och borde komma med fler förslag och ta fler initiativ. Lite lustigt det här...och nu när det knappt är tre veckor kvar (sen är utbytet över), ska vi hinna lösa det här? Vi är ju mitt uppe i våra projektarbeten. I min grupp jobbar vi med att ta fram en pdf.fil om hur stugbyar kan bli mer hållbara och miljövänliga. Detta gör vi i samband med Jämtland-Härjedalen Turism som jobbar med ett projekt där alla turismföretag ska bli mer hållbara innan år 2020. Så detta är en sak vi gör för att hjälpa dem.
Den andra projektgruppen ska ta fram en infomationsbroshyr till invandrare om hur man sopsorterar. Det är ju faktiskt inte lika förekommande utomlands!
I helgen var vi i Norge i Trondheim med hela gruppen. En otroligt vacker stad med högsommarvärme den dagen vi var där! Och värmen har nu äntligen nått upp hit till Östersund med. Och efter jobbet brukar vi sitta nere vid "sjön" och mysa i solen. Och det blir aldrig riktigt mörkt. Min stackars parkamrat hänger upp filtar över fönsterna för att kunna sova.
Borta bra men hemma bäst
Har varit här med Nela i fyra dagar nu och ska åka tillbaka till Östersund i eftermiddag. Det tar emot lite faktiskt. Att landa (ja vi flög faktiskt, och jag kan tillägga att jag skäms, temat på detta utbyte och en stor anledning till att jag sökte till detta program, är hållbar turism. Och jag valde alltså flyg före tåg. Mest för att det går 10 timmar snabbare, men också för att det absurt nog var billigare. Vilket man kan ifrågasätta och det kanske blir ett eget inlägg i sig. Men slut på denna parantes!) och se solen, och de skånska rapsfälten och öresundsbron var helt fantastiskt! Jag har aldrig förut längtat så efter mitt landskap och mitt hem. Jag har varit borta längre perioder hemifrån förut, och visst har man längtat hem, kanske mest till Sverige, men inte så här på samma sätt till Malmö. Kanske är det för att jag numera befinner mig i ett annat ställe i Sverige som det blir så påtagligt. Jag hoppade ut ur flygstolen innan bälteslampan hade slocknat och nästan sprang till bagagebandet. Och att sen komma ut från flygplatsen och inte frysa utan jacka kändes helt gudolmnligt på min vinterbleka hud! För att sen inte tala om min säng. Jag har inte sovit så bra på fyra månader, som en riktigt prinsessa...eller kanske en gris...
Malmö har lyckats trollbinda Nela också. Hon vill inte heller åka tillbaka till Östersund. Hon säger att det är som att vara i ett helt annat land och hon nämnde ofta att himmeln är som vid stranden i Costa Rica och att här är så grönt. Och rapsfälten fick mycket beröm de med! Enligt Nela rockar Malmö. Och jag kan inte annat än hålla med.
Falsterbo.
Man lär sig mycket nytt själv också genom att vara guide i sitt eget land. Jag tänkte att det kunde vara kul att visa ett slott för min parkamrat. Så jag googlade lite på "slott i Skåne" och hittade 300 stycken! Det är inte dåligt! Vi åkte av en slump förbi en zooaffär där de sålde tucaner, papegojor, ödlor och allt möjligt. Jag som ens inte såg en tucan när jag var i Costa Rica och så säljs de här ovanför Willys liksom!
Västra hamnen, Malmö.
Men jag ska tillbaka till Östersund om några timmar alltså. Tillbaka till kylan. TIllbaka till storsjön, tunnbröd och jobb med älgar. Till jobb med projektarbete och kulturshower. Slut på semestern och tillbaks till verkligheten.Verkligheten som egentligen känns som en fantasivärld. En värld där bara 8 costa ricaner och 8svenskar ingår. Eller...hrm hrm...16 individer var det ja!
Vintervår
Min dator har bråkat mig. Den slutade helt enkelt fungera och gick inte att starta. Efter att ha pratat med säkert halva avdelningen på HP support fungerar den nu. Men jag var tvungen att radera allt jag hade på hårddisken. Därför blir det inga bilder den här gången.
Det var ett tag sedan jag skrev. Men allt är bra här. Snön har börjat smälta och solen tittar fram allt mer och mer och vårkänslorna har kommit till Östersund. En sak som känns ovant efter Costa Rica är att det är ljust så länge om kvällarna. Och ännu mer här uppe i norr än vad det brukar vara i Helsingborg och Malmö. Det påverkar nog att jag är uppe så länge om kvällarna och är trött varje dag. För att hålla mig vaken har jag på nytt upptäckt vårt kära svenska lösgodis och Marabou. Inte bra...inte bra alls...Beach 2008 börjar ju närma sig.
I fredags hade vi utbildningsdag och då åkte vi till Frösöberget. Det var ett ställe som påminde om det som jag jobbade på i Costa Rica. Där hoppade vi en sorts bungee-jump. Man sitter fast i en lina och sen slungas man ut luften...aaaaahhh...Det sista jag sa innan jag slungades ut var "Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte" och plötsligt fick jag en putt i ryggen och var ute i luften! Inte snällt alls!
Förra helgen fick jag uppleva Nelas första gång på skidor och min andra gång. Det var otroligt roligt. Jag hade velat bo så här nära fjällen alltid så att man alltid har tillgång till någon skidbacke.
Och så har vi jobbet också. Jag jobbar på en skola med årskurs 6-9. Jag och Nela hade ganska fria händer med vad vi ville göra, men vi valde att informera om Costa Rica och vårt utbyte. Vi har även hjälpt till på några spansk lektioner. Mina förväntningar på jobbet var inte så höga och även nu i efterhand så är det inte jätteupphetsande, men ändå flera gånger bättre än mitt jobb i Costa Rica som första månaden bestod av att sitta och rulla på tummarna. Lärarna på skolan är jättegulliga och det är kul att se elevernas intresserade blickar. Jag ska jobba där en vecka till och sen är det dags för älgfarmen som ni kan spana in på www.moosegarden.com.
Jag är precis hemkommen från en konsert med Daniel Lemma. Han är grym!
Hasta pronto!
Omställning
På väg till Östersund.
Nu är jag inne på del två i detta utbyte och jag befinner mig just nu i ett 0 gradigt Östersund. Östersund som för en Malmöbo som mig ligger i norra Sverige men som i verkligheten ligger i mitten av Sverige. En stad jag nog aldrig hade besökt om det inte vore för att jag deltar i detta ibland absurda utbyte. Det är svårt att förstå att jag är här, jetlaggag och dåsig som man är.
I en vecka kändes som att jag var i ingenmansland ungefär. Vi hade utreseläger i Costa Rica i närheten av San José och sen hade vi inreseläger i Stockholm. Från det att jag lämnade Monteverde tills jag kom till Östersund tog det alltså en vecka. Och däremellan var jag isolread på dessa läger. Det var kul att återträffas med Emma och de andra i hennes grupp och få hänga lite med dem. Vi har varit ganska fria på dessa läger. Men en sak vi gjorde var att sätta ihop ännu en kulturshow. Den visade vi för våra föräldrar som kom till Stockholm och på måndag ska vi även ha en uppsättning i Östersunds Rådhus för alla som är inblandade i vårt utbyte.
Svenskarna och ticosarna flög inte till Sverige tillsammans. Vi flög via New York och eftersom kan vara komplicerat för ticosarna att få ett amerikanskt visum fick det flyga via Venezuela och Frankrike. Allt, alltså ALLT deras bagage fastnade i Venezuela och de var utan det i 2 dagar. Detta är ganska stort för dem då de vanligtvis är maniska med sin hygien och duschar och bytar kläder varje dag. Men de var ganska nöjda eftersom de fick pengar från försäkringsbolaget som det var tvungna att handla upp inom ett dygn. Så vi åkte in till Stockholms centrum och slängde in dem på H&M och sa: Här har ni 100 euro och 45 minuter, handla!". Stackare, superstressade och ingen aning som de svenska priserna eller var de ska gå eller någonting. Så kan det gå!
Hälsningar från ett snöigt Östersund!
Frösön, mitt i Storsjön i Östersund.
Sista tiden i Monteverde
Fokuset pa temat hallbar turism har inte varit sa stor som jag hade hoppats pa. Men det gor nastan ingenting for jag har fatt vara med om sa mycket anda och ar glad att jag akte.
Den sista tiden nu har det varit mycket att gora, jag har nastan varit stressad, hehe. Det har varit en del jobb med mitt projekt som jag har gjort med 4 andra deltagare. Vi saknade cyklar har i Monteverde och tankte darfor att det kan vara en bra ide att starta en cykeluthyrning. Sa vi har intervjuat 200 turister om deras intresse for att hyra cyklar och sedan gatt omkring till olika hostel for att presentera vart material och varan ide ifall de en dag i framtiden vill kopa in cyklar att hyra ut. Projektet slutade med att vi hittade en cykeluthyrare...han har funnits i 2 ar men det ar ju ingen som kanner till honom, eller valdigt fa iallafall. Sa vi erbjod honom att hjalpa till med marknadsforing, men han var inte sa intresserad.
Vi har ocksa satt ihop en kulturshow. Det ar mycket sadant i detta utbyte. Den svenska kulturen kan vara svar att visa. Vi har liksom ingen nationaldans som alla svenskar kan som costa ricanerna har. For varan del blev det luciatag och midommarstangs dans. Det var valdigt kul faktiskt.
En annan sak jag ar stolt over ar att jag har planterat trad som kompenserar min flygresa hit och hem. Det kravdes tre trad, manga farre an vad jag trodde. Det var en annan grupp som hade det som projekt och formodligen kommer det att fortsatta har, att turister kommer att erbjudas att plantera trad for att kompensera sina koldioxidutslapp. Vad bra va?
Gruppen planterar träd.
Jag och mitt träd.
Igar hade vi en liten gruppfest, med mat och volleyboll och fotboll och det var hur harligt som helst. Vi fick da ocksa reda pa vad vi ska jobba med och vilken familj vi ska bo hos i Ostersund. Jag ar lite skeptiskt till jobben just nu men familjen verkar jatteharlig fran de bilder och texter jag har sett. Men samtidigt, mitt jobb har var ju inte alls vad jag hade forvantat mig och kanske det kommer sluta med att jag ar jattenojd. Iallfall sa ska jag kombinera tva jobb. Forsta veckorna ska jag jobba pa en skola med barn fran 12-17 ar och de sista veckorna ska jobba pa en moosegarden med att ta hand om babyalgarna. Det ar skoljobbet jag ar radd for, det ar min storsta radsla, att jobba som larare. Larare ar ju hatade (inte alla dock) , och de maste veta sa mycket.
Min familj har en labrador och tva dottrar pa 15 och 18 ar (och en pa 20, men hon ar med i samma utbyte som mig fast i Indien).
San Luis vattenfall, nära Monteverde.
Imorgon aker jag till San Jose for att bo hos Nelas mamma i tva natter. Sen ska vi ha hemreselager och fa traffa Emma och hennes grupp fran San Jose och pa mandag flyger jag till Stockholm!
Sa vi hors igen fran Ostersund och del II i Sverige!
Monteverde reservatet.
Utbildningsdag i Monteverde
Varje fredag är ett par i gruppen ansvariga för att ordna en utbildningsdag. Under dem ska vi lära oss något om hållbar turism, ha språkklasser och gruppaktiviteter. I fredags var det dags för mig och Nela att ha vår utbildningsdag. Jag är verkligen jätteglad att jag hade Nela till hjälp inför denna dag. Hon ordnade det mesta. Jag känner lite press på mig nu att ta på mig samma roll i Sverige. Men å andra sidan så är det ju lättare när man kan språket.
Vi besökte Mauricio som äger en bar här i Monteverde. Han har jobbat som pilot i 16 år och hjälpt till med olika projekt runt om i världen vad det gäller barn och natur, men nu har han alltså slagit sig till ro här i den bergiga delen av Costa Rica. Jag har aldrig sett någon bo så coolt som honom och alla i gruppen var fascinerade och förälskade i hans hem. Han bor i ett 70 år gammalt trähus med utedass och tar vatten från en flod och värmer huset med skorsten. Man fylls av ett lugn när man träder i hans hus och det var väldigt inspirerande. Han är verkligen ett urexempel på att leva ekologiskt. Det är inte många som återvinner här i Costa Rica, det finns liksom inga återvinningsstationer som i Sverige. Återvinner man får man göra det till ett personligt projekt, och till exempel som Mauricios kompisar göra plånböcker av tetrapack eller smycken av glas.
Huset för utbildningsdagen.
Mauricio tog oss på en liten vandring till en flod och vi fick klättra i ett fikusträd. Det är de enda trädet som växer uppifrån och ner. Alltså det börjar växa som ett vanligt träd. Men sen börjar lianer växa på trädkronan och söker sig ner till marken och växer runt trädstammen. Till slut blir det en enda ihålig stam.
Efter turen gick vi tillbaka till hans hus och fick en föreläsning om ett projekt han gjorde förra året då han planterade 1500 nya träd i Monteverde.
Vi pratade lite om skogsskövling och de främsta anledningarna till att det sker. En är att et finns 2 miljoner kor i Costa Rica. Värt att jämföra med hela Costa Ricas befolkning som består av 4 miljoner. Dessa kor används främst till producera ost och lite kött.
Mycket skog skövlas för att odla bananer, kaffe, bönor.
En del mark säljs, främst till utlänningar för att bygga hus.
En anledning som vi inte tog upp under utbildningsdagen men som jag själv observerat här är alla canopy tours som finns här i Costa Rica. Jag själv jobbar på ett av dem ställena. Canopy tours är linbanor i skogen och bara här i Monteverde finns minst 4 olika företag som sysslar med detta. Stället jag jobbade på först har precis haft invigning av Sky Tram, kabiner på linbanor också. När man åker i den ser man skövlingen pågå.
Det var alltså den utbildningsdagen det. Andra fredagar har vi besökt de andras arbetsplatser, t.ex. två naturreservat och ett kaffeplantage. Och nu återstår det tre till...
Den senaste veckan...
Mittlägret hade vi i Manuel Antonio, som är en nationalpark belägen vid Costa Ricas Stillahavskust. Mittlägret är till för att vi i gruppen ska komma närmare varandra och reflektera över våra upplevelser hittills, vi hade alltså ganska många gruppaktiviteter. Många var bra och roliga, men jag ville inte annat än bada och vila upp mig. Vi bodde vid den vackraste stranden jag någonsin sett. Varje morgon jobbade vi några timmar med att städa stigarna och flytta vattencisterner.
Gruppövning på stranden när jag och Nela ska visa vår roligaste stund på jobbet med en staty.
Eftersom det är en nationalpark var den stängd för allmänhet och turister vår första dag, så då hade vi parken alldeles för oss själva. 800 personer per dag får vistas i parken. Jag är nästan säker på att så många besöker parken varje dag också, för där var sjukt mycket folk resten av dagarna, när parken var öppen. Aldrig har jag sett så många vilda djur som i Manuel Antonio. Utanför vårt rum fanns massa apor och tvättbjörnar. Båda slagen gjorde även ett besök i min ryggsäck och snodde mina nötter och kakor. Giriga djur! Jag såg apan springa in i vårt rum, den ställde sig på bakbenen och luktade och plötsligt närmade den sig min väska och rykte åt sig en plastpåse med snacks ifrån min väska. Sen väste den åt mig. Hur ska man reagera liksom?haha.
Den hungriga apan!
Efter mittlägret åkte jag till Tres Rios utanför San José för att se hur Nela bor i sitt vanliga liv. Hon bor med sin mamma och lillasyster och två hundar. Hennes mamma var jättegullig, jag förstod allt hon sa och hon proppade i mig mat. ?Nathalie, du måste smaka det här?och det här?och det här.? Jag gick nog upp några kg i San José, men det var det värt!
Nelas familj var väldigt måna om att visa mig runt i sitt område och vi var och tittade på en vulkan, nöjespark, shoppade och såg några kyrkor. Jag kan inte direkt påstå att San José är en vacker stad. Men det var skönt att vara där och jag fick bekräftat att jag är mer en storstadsmänniska en bergsbybo. Om det är något det finns mycket av i San José så är det shoppinggallerior, snabbmatsställen och vulkaner. Jag tycker det är lite lustigt att ticosarna i gruppen har saknat snabbmat (finns inte i Monteverde) när svenskarna saknar grönsaker och frukt!
Jag, Nela och folk från Puerto Jimenez gruppen vid vulkanen Poaz.
Jag brukar tänka på Sverige som ?verkligheten?. För just nu känns det som att vi i gruppen bor i vår egen lilla värld och inte har någon koll på världen utanför. Alla ticosar som är med i utbytet bor i närheten av San José så även då träffades vi varje dag. Jag träffade också folk från Puerto Jimenez gruppen och det var kul att prata med dem och höra hur annorlunda dem har det. Monteverde är en ganska speciell plats, jag skulle inte vilja bo här, men om man är en natur och vandringsmänniska är det perfekt att turista i. Men det känns som att allt i staden bara är till för turister och priserna har anpassats efter dem också, så det är en dyr stad, eller by, eller vad man nu väljer att kalla det. Jobbar man inte inom turismbranschen här så jobbar man i den stora ostfabriken som gör helt underbar glass och chokladost och naturligtvis vanlig ost också. Här finns några restauranger, 2 klubbar, en bank, ett apotek och en stor och en liten supermarket. Utanför centrum är vägarna inte asfalterade. Men inom ett år ska man asfaltera 2 km till åt varje håll och en shoppinggalleria och biosalong är på väg att byggas. Här kommer alltså hända en del under det närmaste året. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det kommer bli en stor förändring för människorna som bor här?
Jag har börjat på mitt nya jobb Selvatura nu. Jag ska göra skyltar att sätta upp i reptilhuset. Så det jag gör nu är att leta reda på information i böcker och internet om gulliga ormar, ödlor och grodor. Om jag ser en orm nu kan jag avgöra om den är giftig eller inte! Skyltarna ska vara tvåspråkiga så jag läser och skriver på engelska och Nela på spanska. Vi har en bok där det står samma sak på spanska och engelska. Jag förstår mer av den spanska versionen än den engelska. Snacka om att adaptera sig till ett nytt språk. Det är ofta jag glömmer ord på engelska nuförtiden, för att inte prata om svenska! Det känns mycket bättre med spanskan nu, den kommer mer naturligt och jag förstår allt som sägs. Och Nela behöver inte längre prata i slowmotion till mig.
Ciao!
Playa playa playa! Y descanso!
Vad gör man en dag när man uttråkad?
Nu har v fått veta var vi ska på mittläger och det blir stranden! Det ska bli så himla skönt, efter all blåst och kyla här i Monteverde. Eftersom vi inte har så stor bydget så kommer vi att jobba varje dag mellan 7.30 - 11.00, men sen hoppas jag vi får lite tid till vila och bad!
Jag och Nela på vårt första jobb, vädigt tidigt på morgonen!
Santa Elena Reservatet som jag lovade lägga in en bild på sist.
En liten vind fran Monteverde
Jag kanner mig lite groggy just nu. Jag och Ida (fran grupen) kakade glass precis och sen somnade vi...skumt innehall i den dar glassen alltsa. Men god ar den!
Det kan dock ocksa vara sa att jag ar trott for att jag inte far sa mycket somn. Jag vaknar kl 5 varje morgon for att ga till jobbet och pa kvallarna vill man umgas med gruppen och kollegor. Imorgorgon lordag ska vi utfora nagon typ av arbete for kommunen. Men fran och med sondag ska vi fa vila upp oss lite eftersin hela gruppen ska aka pa mittlager i tre dagar. Det ar fortfarande hemligt nu, men det lutar ganska mycklet at att vi ska till stranden. Jag hoppas verkligen, verkligen innerligt pa det!
Efter mittlagret ska jag fa aka hem till Nelas familj. Det ska bli intressant att se hur hon bor, jag tror vi kommer lara kanna varandra pa ett annat satt da.
Jag har varit ganska frustrerad over mitt jobb har. Tolerans och talamod ar tva egenskaper jag fatt trana pa ganska mycket har. Senaste gangen jag jobbade spelade vi 5 i rad och hangde gubbe. Detta med de som jobbar dar vanligtvis, hehe, det ar ganska avslappnad stamning pa jobbet alltsa. Men det ar inte darfor jag kommit hit, for att socialisera med killarna pa Sky Trek (jobbet). Darfor har jag nu fatt byta jobb till ett liknande stalle. Och till nasta gang vi ska dit ska vi komma med en ide pa vad vi vill jobba med. Hur de kan jobba mer med hallbar turism.
Idag har vi haft utbildningsdag och besokt ett reservat. Det var magiskt vacker. Det sag ut som i en disneyfilm, som om Simba eller Tarzan skulle hoppa upp ur ett trad i vilken sekund som helst. Jag ska lagga in bilder nasta gang sa att ni far se! Till dess, hasta luego!
Bilder på mitt hem och vägen till stan - Monteverde
Vardagsrum och kök.
Mitt rum.
Huvudgatan i centrum.
På väg till centrum.
.
Någonstans mellan stan och mitt hem,
Regnbågen och jag på väg till stan.
Diferencias - Skillnader
Innan vi lämnade Sverige pratade vi den del om kulturkrockar. Det är inget jag märkt av, vi är ganska lika, svenskarna och ticosarna. Men några skillnader jag märkt av i min omgivning är:
Man använder skor inomhus. Mest för att de flesta har stengolv som är kallt.
Man äter med bara gaffel eller kniv, det är sällan man får en kniv. Min familj äger bara en kniv vad jag har sett...
Jag har aldrig sett en handduk på toaletterna, det är fortfarande för mig ett mysterium var man har dem.
Apelsinerna är gula och citronerna är söta.
För övrigt äter costa ricanerna mycket sött. Mest kakor och söta fruktdrinkar.
Bönor med ris serveras till frukost, lunch och middag. Ofta med något tillbehör. Till exempel stekta bananer till frukost. Det är inte heller ovanligt att en middag består av ris med bönor och pasta och potatis.
Att ses 19.00 innebär ungefär att ses 19.45.
Det finns inget flytande diskmedel. Utan man använder en sorts fast diskmedel som ligger i en plastburk med en svintoliknande trasa.
Man använder ficklampa istället för gatulampor.
Fairtrade i Costa Rica?
Idag har varit en intressant och lärorik dag. Varje fredag under detta utbyte ska vi ha en utbildningsdag som ett av paren arrangerar. Idag besökte vi ett kaffeplantage som odlar rättvisemärkt (Fairtrade) kaffe. På fairtrades hemsida kan man läsa följande kriterier för Rättvisemärkt:
· Odlare och anställda får förbättrade ekonomiska villkor
· Barnarbete och diskriminering motverkas
· Demokratin och organisationsrätten främjas
· Lokalsamhället utvecklas socialt och ekonomiskt
? Miljöhänsyn och ekologisk produktion främjasHär i Santa Elena har lokala bönder som odlar kaffe gått ihop och bildat Coope Santa Elena, det består av 75 kaffeodlare(http://www.coocafe.com/coopesantaelena.htm) Vi fick besöka ett av dem, som är ett av de största där bara nicaraguaner jobbar. De kommer hit till Costa Rica tre månader varje år för att plocka kaffe och tar då med hela sin familj och barn. Alla familjer bor enkelt i ett hus i närheten av plantagen och eftersom barnen blir uttråkade är det vanligt att de börjar jobba på plantagen.
Jag blir så ....arg...eller jag har svårt att finna ord på svenska nuförtiden när man mest pratar spanska och engelska. Men hur ska man veta att fairtradekaffet man köper hem verkligen är rättvist odlat? Killen som äger plantaget är en riktig eldsjäl och har haft en föreläsning för oss innan också och vill så gärna sprida dessa frågor om hållbarhet, både inom turism och utveckling i samhället överhuvudtaget och ändå följer han inte fairtrades kriterier. Det är precis vad jag har befarat, men inte velat tro på egentligen, alltså att alla dessa certifieringar är en bluff och ett marknadsföringsknep. De ticosar som bor här i Santa Elena vi har frågat här har ingen aning om vad fairtrade är. Sergio, en av kaffebönsplockarna ( som har pluggat hållbar turism i Nicaragua) trodde att fairtrade innebär att kaffet är av god kvalitet. Han har ens ingen aning om sina rättigheter på jobbet.
Vad har annars hänt i veckan?
Jag har fått byta familj...wihoo! Jag är jättenöjd med dem. Mamma Cristina har själv varit med i detta utbyte för 11 år sedan så hon kan lite svenska och framförallt kan vi kommunicera på engelska och det är så himla skönt för även om jag för det mesta klarar mig på spanska, så kan jag kan aldrig ha diskussioner om hur livet är här och jämföra skillnader mm..... Pappa Juan jobbar på den stora ostfabriken här och dottern Sara är 18 månader och söt som socker. De har en jättemysig trädgård som hela gruppen ska ha barbecue i imorgon.
Jag har varit lite uttråkad denna veckan. Jag och Nela har ännu inte börjat jobba utan vi har haft semester och solat och hängt. Som sagt är min spanska ganska begränsad och Nela pratar ingen engelska alls. På kvällarna är jag helt slut i huvudet av mina ansträngningar av spanskatalande! Jag är inte den enda som känner så för när vi ses hela gruppen om kvällarna dras svenskarna till varandra och ticosarna till varandra. En sak som verkligen passar mig från Costa Ricas kultur är deras syn på tider. Det är ju aldrig någon som är i tid till våra möten, vi börjar alltid minst en halvtimme för sent. Och idag när jag skulle jobba klockan 8, bad de mig återkomma kl. 13 for att chefen inte var där. Ganska skönt att kunna ta det lugnt, men nu är jag så nyfiken på vad jag ska göra egentligen på jobbet!
Igår besteg vi ett berg. Det var bland det mest fysiskt jobbiga jag gjort. Jag vet inte om jag kan skylla på den tunna luften uppe i bergen eller om man bara har dålig kondis. Jag såg det som ett straff för all skräpmat man proppat i sig, hehe..
Det var allt för denna gång, men jag lovar att återkomma!
Första inlägget från Monteverde
Nu är jag framme på min destination för detta utbyte, Monteverde och Santa Elena. Det är liten bergsby i norra Costa Rica vars historia sträcker sig 90 år bakåt i tiden. När de första människorna kom hit var allt bara skog, men så småningom började man odla potatis, bönor, squash och andra grödor. 1985 kom turismen till Monteverde och ännu idag är turismen den största ekonomiska källan. Många har sålt sina gårdar och jobbar nu inom turismen. Min värdmamma Juanita t.ex. jobbar som kock på ett hotell. Hon har två söner, Aldo och Eduardo som är 16 och 23 år. De bor fortfarande hemma och ofta har de volontärer boende hemma hos sig. Huset är litet, även i Costa ricanska mått mätt. Jag och min parkamrat Marianela delar på ett rum som består av ett skrivbord och en 1,20 säng. När vi kom till familjen kände vi oss inte så välkomna. Eduard satt och tittade på TV och släppte knappt blicken från den, Aldo ville inte komma ut ur sitt rum. Vi satte oss ner och åt middag och Juanita berättade att i fortsättningen måste vi laga vår egen mat och vi ska vara hemma kl. 22 varje kväll. Jag är 22 år och min parkamrat 23 år. Senast man hade en tid att vara hemma senaste var ganska många år sen. Jag gjorde aldrig någon tonårsrevolt, det kanske är dags för den nu. Jag tänkte att det bara är att acceptera min nya familj och mitt nya hem med tillhörande regler. Fast när vi sedan pratade med de andra i gruppen och fick höra hur bra de har det, pratade vi med våra handledare och ska nu få byta familj. Jag hoppas vi ska få flytta närmare centrum. Just nu har vi en halvtimmes promenad i uppförsbacke i motvind på en grusväg. Vinden, denna eviga vind. Det blåser verkligen hela tiden. Och jag har aldrig varit med om ett så här konstigt klimat. Ena minuten kan det regna och nästa vara sol. Regnbågen kommer fram varje dag.
Jag och Nela min nya sambo, kollega och vän.
Precis som Emma här ovanför skriver har det här känts som den längsta veckan i mitt liv och mycket har hänt och för att inte tråka ut er och skriva ett megalångt inlägg ska jag spara en del till senare.
Idag är egentligen första dagen vi ska jobba. Men min och Marianellas chef är inte i stan så vi är lediga idag. Tänk om det vore så på alla arbetsplatser! Man är ledig varje gång ens chef är det. Men jag ser fram emot att börja jobba! När jag väl börjar jobba ska jag jobba på ett ställe som heter Sky Trek, det är en linbana som går genom molnskogen här. 
Sky Trek vill bli certifierade med "Blue Flag" som enligt mina spanskakunskaper innebär att man jobbar i symbios med naturen, alltså att man inte ska förstöra den. En länk till Blue Flags hemsida är: http://www.blueflag.org/ Jag och Marianela ska undersöka möjligheterna för att få denna certifiering och komma med idéer för förbättring.
Människorna jag ska leva med det kommande halvåret.
Hasta Luego!
