Den senaste veckan...
...har varit en händelserik vecka. Vi har haft mittläger, jag har hälsat på min parkamrats Nelas familj och jag har börjat på mitt nya jobb.
Mittlägret hade vi i Manuel Antonio, som är en nationalpark belägen vid Costa Ricas Stillahavskust. Mittlägret är till för att vi i gruppen ska komma närmare varandra och reflektera över våra upplevelser hittills, vi hade alltså ganska många gruppaktiviteter. Många var bra och roliga, men jag ville inte annat än bada och vila upp mig. Vi bodde vid den vackraste stranden jag någonsin sett. Varje morgon jobbade vi några timmar med att städa stigarna och flytta vattencisterner.
Gruppövning på stranden när jag och Nela ska visa vår roligaste stund på jobbet med en staty.
Eftersom det är en nationalpark var den stängd för allmänhet och turister vår första dag, så då hade vi parken alldeles för oss själva. 800 personer per dag får vistas i parken. Jag är nästan säker på att så många besöker parken varje dag också, för där var sjukt mycket folk resten av dagarna, när parken var öppen. Aldrig har jag sett så många vilda djur som i Manuel Antonio. Utanför vårt rum fanns massa apor och tvättbjörnar. Båda slagen gjorde även ett besök i min ryggsäck och snodde mina nötter och kakor. Giriga djur! Jag såg apan springa in i vårt rum, den ställde sig på bakbenen och luktade och plötsligt närmade den sig min väska och rykte åt sig en plastpåse med snacks ifrån min väska. Sen väste den åt mig. Hur ska man reagera liksom?haha.
Den hungriga apan!
Efter mittlägret åkte jag till Tres Rios utanför San José för att se hur Nela bor i sitt vanliga liv. Hon bor med sin mamma och lillasyster och två hundar. Hennes mamma var jättegullig, jag förstod allt hon sa och hon proppade i mig mat. ?Nathalie, du måste smaka det här?och det här?och det här.? Jag gick nog upp några kg i San José, men det var det värt!
Nelas familj var väldigt måna om att visa mig runt i sitt område och vi var och tittade på en vulkan, nöjespark, shoppade och såg några kyrkor. Jag kan inte direkt påstå att San José är en vacker stad. Men det var skönt att vara där och jag fick bekräftat att jag är mer en storstadsmänniska en bergsbybo. Om det är något det finns mycket av i San José så är det shoppinggallerior, snabbmatsställen och vulkaner. Jag tycker det är lite lustigt att ticosarna i gruppen har saknat snabbmat (finns inte i Monteverde) när svenskarna saknar grönsaker och frukt!
Jag, Nela och folk från Puerto Jimenez gruppen vid vulkanen Poaz.
Jag brukar tänka på Sverige som ?verkligheten?. För just nu känns det som att vi i gruppen bor i vår egen lilla värld och inte har någon koll på världen utanför. Alla ticosar som är med i utbytet bor i närheten av San José så även då träffades vi varje dag. Jag träffade också folk från Puerto Jimenez gruppen och det var kul att prata med dem och höra hur annorlunda dem har det. Monteverde är en ganska speciell plats, jag skulle inte vilja bo här, men om man är en natur och vandringsmänniska är det perfekt att turista i. Men det känns som att allt i staden bara är till för turister och priserna har anpassats efter dem också, så det är en dyr stad, eller by, eller vad man nu väljer att kalla det. Jobbar man inte inom turismbranschen här så jobbar man i den stora ostfabriken som gör helt underbar glass och chokladost och naturligtvis vanlig ost också. Här finns några restauranger, 2 klubbar, en bank, ett apotek och en stor och en liten supermarket. Utanför centrum är vägarna inte asfalterade. Men inom ett år ska man asfaltera 2 km till åt varje håll och en shoppinggalleria och biosalong är på väg att byggas. Här kommer alltså hända en del under det närmaste året. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det kommer bli en stor förändring för människorna som bor här?
Jag har börjat på mitt nya jobb Selvatura nu. Jag ska göra skyltar att sätta upp i reptilhuset. Så det jag gör nu är att leta reda på information i böcker och internet om gulliga ormar, ödlor och grodor. Om jag ser en orm nu kan jag avgöra om den är giftig eller inte! Skyltarna ska vara tvåspråkiga så jag läser och skriver på engelska och Nela på spanska. Vi har en bok där det står samma sak på spanska och engelska. Jag förstår mer av den spanska versionen än den engelska. Snacka om att adaptera sig till ett nytt språk. Det är ofta jag glömmer ord på engelska nuförtiden, för att inte prata om svenska! Det känns mycket bättre med spanskan nu, den kommer mer naturligt och jag förstår allt som sägs. Och Nela behöver inte längre prata i slowmotion till mig.
Ciao!
Mittlägret hade vi i Manuel Antonio, som är en nationalpark belägen vid Costa Ricas Stillahavskust. Mittlägret är till för att vi i gruppen ska komma närmare varandra och reflektera över våra upplevelser hittills, vi hade alltså ganska många gruppaktiviteter. Många var bra och roliga, men jag ville inte annat än bada och vila upp mig. Vi bodde vid den vackraste stranden jag någonsin sett. Varje morgon jobbade vi några timmar med att städa stigarna och flytta vattencisterner.
Gruppövning på stranden när jag och Nela ska visa vår roligaste stund på jobbet med en staty.
Eftersom det är en nationalpark var den stängd för allmänhet och turister vår första dag, så då hade vi parken alldeles för oss själva. 800 personer per dag får vistas i parken. Jag är nästan säker på att så många besöker parken varje dag också, för där var sjukt mycket folk resten av dagarna, när parken var öppen. Aldrig har jag sett så många vilda djur som i Manuel Antonio. Utanför vårt rum fanns massa apor och tvättbjörnar. Båda slagen gjorde även ett besök i min ryggsäck och snodde mina nötter och kakor. Giriga djur! Jag såg apan springa in i vårt rum, den ställde sig på bakbenen och luktade och plötsligt närmade den sig min väska och rykte åt sig en plastpåse med snacks ifrån min väska. Sen väste den åt mig. Hur ska man reagera liksom?haha.
Den hungriga apan!
Efter mittlägret åkte jag till Tres Rios utanför San José för att se hur Nela bor i sitt vanliga liv. Hon bor med sin mamma och lillasyster och två hundar. Hennes mamma var jättegullig, jag förstod allt hon sa och hon proppade i mig mat. ?Nathalie, du måste smaka det här?och det här?och det här.? Jag gick nog upp några kg i San José, men det var det värt!
Nelas familj var väldigt måna om att visa mig runt i sitt område och vi var och tittade på en vulkan, nöjespark, shoppade och såg några kyrkor. Jag kan inte direkt påstå att San José är en vacker stad. Men det var skönt att vara där och jag fick bekräftat att jag är mer en storstadsmänniska en bergsbybo. Om det är något det finns mycket av i San José så är det shoppinggallerior, snabbmatsställen och vulkaner. Jag tycker det är lite lustigt att ticosarna i gruppen har saknat snabbmat (finns inte i Monteverde) när svenskarna saknar grönsaker och frukt!
Jag, Nela och folk från Puerto Jimenez gruppen vid vulkanen Poaz.
Jag brukar tänka på Sverige som ?verkligheten?. För just nu känns det som att vi i gruppen bor i vår egen lilla värld och inte har någon koll på världen utanför. Alla ticosar som är med i utbytet bor i närheten av San José så även då träffades vi varje dag. Jag träffade också folk från Puerto Jimenez gruppen och det var kul att prata med dem och höra hur annorlunda dem har det. Monteverde är en ganska speciell plats, jag skulle inte vilja bo här, men om man är en natur och vandringsmänniska är det perfekt att turista i. Men det känns som att allt i staden bara är till för turister och priserna har anpassats efter dem också, så det är en dyr stad, eller by, eller vad man nu väljer att kalla det. Jobbar man inte inom turismbranschen här så jobbar man i den stora ostfabriken som gör helt underbar glass och chokladost och naturligtvis vanlig ost också. Här finns några restauranger, 2 klubbar, en bank, ett apotek och en stor och en liten supermarket. Utanför centrum är vägarna inte asfalterade. Men inom ett år ska man asfaltera 2 km till åt varje håll och en shoppinggalleria och biosalong är på väg att byggas. Här kommer alltså hända en del under det närmaste året. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det kommer bli en stor förändring för människorna som bor här?
Jag har börjat på mitt nya jobb Selvatura nu. Jag ska göra skyltar att sätta upp i reptilhuset. Så det jag gör nu är att leta reda på information i böcker och internet om gulliga ormar, ödlor och grodor. Om jag ser en orm nu kan jag avgöra om den är giftig eller inte! Skyltarna ska vara tvåspråkiga så jag läser och skriver på engelska och Nela på spanska. Vi har en bok där det står samma sak på spanska och engelska. Jag förstår mer av den spanska versionen än den engelska. Snacka om att adaptera sig till ett nytt språk. Det är ofta jag glömmer ord på engelska nuförtiden, för att inte prata om svenska! Det känns mycket bättre med spanskan nu, den kommer mer naturligt och jag förstår allt som sägs. Och Nela behöver inte längre prata i slowmotion till mig.
Ciao!
Kommentarer
Trackback
